Okategoriserade

Mitt 2010

Januari:

Firades in hemma på permission ifrån behandlingshemmet.
Mamma, pappa och farmor var hemma hos oss.
Men sen efter det är det dags att komma tillbaka till VB och
då får jag bekräftat att min handläggare verkligen ska ansöka
om LVU.
Behandlingshemmet skola startar igen och jag åker hem på
permissioner varannan helg eftersom jag då var i fas 3.

Februari:
I februari har jag länsrättförhandling och med min egen
förvåning vinner jag men efter många om och men stannade
jag kvar på behandlingshemmet utan LVU och min hand-
läggare lovade att börja leta efter ett familjehem. Skolan fortsätter
och jag blir kvar på behandlingshemmet men känner hur ångesten
och depressionen kommer ikapp mig.

Mars:
Min kusin Jessica blir sjuk och får läggas in på sjukhuset.
Hon hade drabbas av något som de kallade blödarsjukan. Det betyder
att om hon börjar blöda så koagulerar inte blodet. Hon blir inlagd ett
tag men blir sedan utskriven men får inte rida och utsätta sig för olika
sorters fara.
PÅ behandlingshemmet börjar det bli tal om fas 4 och jag säger att jag
vill ha en psykolog för Angelicka.
I skolan åker vi och ser på blodssystrar, som sedan får personalen ångra
att de tog med mig.
De ser hur jag långsamt utvecklar ett dåligt mående, sa dem.

April:
Vår depressionen slår mig hårt, en lärare sa till mig en gång:
”Du är allt bra intressant Suzze, alla andra blir glada nu
när våren kommer men du själv blir bara mer och mer sluten ju
mer dagarna går” sa han och gav mig en bok som hette: Lugn och ro.
”Ta den, den kan du behöva nu”.
På behandlingshemmet känner de nog inte igen mig. De tittade på mina
armar regelbundet, vilket de aldrig gjort innan. Synd bara de inte fatta att
benen fick alla nya ärr.
DE såg mina attacker, som när jag duschade med kläderna på och bara
skrek. Jag lät dem inte vara med mig och tillbringande tiden min på
rummet. Jag kände inte igen mig själv, men inte orkade jag bry mig då.

Maj:
Min kp på behandlingshemmet slutar ge mig läxor på behandlingen,
hon menar att det inte är någon idé nu när jag inte vill samarbeta
längre. Min vän Sabrina, uppmuntrade mig till att må bra. Hon
räddade mig ur mörkret. Ja, hon lyfte upp mig och väckte mig när jag
bara ville somna igen. DU räddade mig och fick mig att le, fick mig att
inse att jag inte ska dö nu.
Dagarna blev ljusa igen, men viljan till att samarbeta var fortfarande
svår, jag ville inte längre. Jag visste att jag hade lurat alla, lurat mig själv.
Jag var inte fri ifrån självskade beteendet, jag var bara oerhört bra på att
dölja det.
Möte om jag skulle vara kvar på behandlingshemmet. De på behandlings-
hemmet ville nog ha kvar mig. Men jag vann. Det beslutades att jag
skulle få flytta hem innan jag skulle vidare till ett familjehem. Men inre
sol började skina igen, ett hopp tändes ännu en gång i mig.

Juni:
En vecka innan jag ska flytta exakt så får jag ett så kallat ”psykbryt”
i skolan. Skor flyger över hela rummet, jag slår i skåpen och sedan
minns jag att jag satt på toan och grät när det bankade på dörren.
Jag reste mig upp och personal H, uppmanade mig att öppna dörren.
Jag vill inte. Vill inte visa mig för någon när jag inte har kontroll. Men
han ger sig inte, och försöker få upp låset, jag vägrar låta de får upp det.
De kräver av mig att komma ut nu, för de måste veta om jag är hel.
Nog må jag vara hel där ni ser, men i min själ kunde jag inte
vara trasigare. Jag gick ur toaletten, de sa att jag måste lugna mig.
Men jag kunde inte.. tårarna ville bara rinna och ingen kunde förstå
min smärta om jag inte skrek.
Tillslut kom jag ner i källaren och fick vara ifred. Då kom Sabrina till
mig igen och återigen fick mig lagad.
Jag får trots allt flytta en vecka senare, personal J lämnar mig vid
tåget som skulle bära mig till friheten. Den där friheten man hela tiden
saknade och nu fick man den, då var allt bara sorgligt. När jag sitter på
tåget bestämmer jag mig för att börja skriva en berättelse, I skuggan
bredvid livet.
Jag bor hemma men de hittar ett familjehem till mig och allt känns bra
till början. Jag flyttade mer dit efter sommarjobbet på äldreboendet.

Juli:
Jag blir skriven i familjehemmet den första juli men flyttar inte dit
förrens på mitten av juli. Sommarjobbet är krävande men oftast
är det roligt. Men tyvärr var det en tant som dog där, som tidigare
varit min granne. Det var första gången som jag såg en död människa,
och det var obehagligt.
Efter sommarjobbet började jag vara mer och mer på familjehemmet
men kan aldrig finna mig till ro. Alla tror att det är en inflyttningsfas,
men jag visste att fallet inte var så. Men det spelade ingen roll vad jag
sa, socialen lyssnade inte på mig.

Augusti:
Mardrömmarna kommer som rinnande vatten till mig flera gånger i
veckan. Oftast drömmer jag om att jag är förföljd, eller fånga tagen.
Kvällarna hos familjehemmet var hemska, jag började känna mig
osynlig och grät mig ofta till sömns. Försökte berätta för socialen hur,
men det var så svårt för jag hade inget förtroende för henne. Så jag
vände mig till min kontaktpersoner och fick stöd.
Ullaredsresa med familjen, ingen av dem vill dit igen så jag får allt ta
och åka med någon annan. De tycker det var mycket folk eller knasiga
priser.
Jag lyckas få en tid med min vän Jane, får träffa henne för första
gången utanför låsta dörrar i friheten i hennes lägenhet. Det var mysigt.
Skolan börjar i Kavelbrogymnasiet, allt är stort och främmande.

September:
Dagarna rullar på och jag åker hem så ofta jag kan, allt för att slippa
familjehemmet. Det blir möten om mig eftersom jag inte vill vara där.
Bloggen firar denna månade 200 inlägg!

Oktober:
Vi skaffar oss en katt, några dagar senare flyttar jag hem. Det känns
märkligt, men samtidigt hur bra och rätt som helst.
Neko fyller mitt liv med glädje, skänker hopp. Oktober är en bra månad,
när jag hade flyttat hem, men missade att jag fall i skolan.

November:
I början av månaden intresserade jag mig mycket av fotografering.
I skolan bir allt jag jobbigt, Angelicka i alla hörn och i slutet av
månaden orkade jag inte längre utan skar mig. Det blev att åka in
och sy ihop mig. Det var hemskt, minnen trillar tillbaka men skönt att
slippa åka till akuten iallafall.

December:
Du blir inte godkänd i engelskan om du inte börjar prata på lektionerna,
du får inte VG i svenska om du inte pratar i svenskan. Förstår ingen på
denna jord vad Angelicka har gjort mig? Att hon förbjuder mig till varje
pris. Varför tror ni jag skriker på hjälp?
Jag självskadar mig igen, denna gången värre men säger ingenting
till skolan. Jag ringer istället mina kontaktpersoner… som skjutsar in
mig. Jag känner hur allt smyger tillbaka, skriker på hjälp.. vart är min
psykologkontakt som jag bad om i våras? Nu har jag fått en tid i januari,
och ni förväntar er förstås att jag vill ha eran hjälp nu va?

Observera:
Det är en ganska sorglig historia, mycket fint har hänt också.. men jag försöker
bara reda ut när det gick snett och jag tror jag har svaret: När skolan startade.
Varför är alltid det ett problem för mig, varför kan jag aldrig bli trygg i min roll
i skolan.?

1 reaktion på ”Mitt 2010

Lämna ett spår så jag kan finna dig också