Hoppa till verktygsfältet

Jag har inte varit destruktiv nu..

Jag har försökt klara mig utan det, utan min älskade vän.
Det gör så ont, att hela själen skriker: Hjälp mig!

Men jag kan inte hjälpa den, fast suget rinner ikapp mig.
Jag kan inte sluta tänka på den underbara känslan min vän ger mig.
Den trygghet, den känslan att jag kan kontrollera smärtan igen.
Men jag gör det inte, jag vill inte trots att min vän ber mig ofta.
Jag kan inte leva såhär, ingen kommer orka med mig.
Den ständiga ångesten, skolk ifrån skolan, är det bara rätt åt mig?
Men jag tror att sanningen är: Jag är ingen utan självskadan.
Jag fick mina vänner som jag har nu genom bup och behandlingshem.
Då kan det väl inte vara så fel det jag har gjort, jag vill bara inte vara ensam.
Men finns dom kvar om jag lämnar det? De vet ju inte om någon annan Suzanne?

Lämna ett spår så jag kan finna dig också