Hoppa till verktygsfältet

Då jag känner mig älskad.

Har du någonsin blivit hjälp ifrån en person du minns anar?
Har någon funnits vid din sida när du har det svårt?
Har du någonsin tackat den personen också?

Med öppna fönster och ny dammad bokhylla känner
jag orken som smygande kommer tillbaka. Jag känner
äntligen hur munnen vill återigen le, jag känner hur jag
orkar vara med andra och engagera mig i andra som står
vid min sida. Det känns som om jag skulle kunna starta ett
samtal med en främling på gatan nu, för nu orkar jag igen.

Idag var vid på stadsteatern med skolan, jag tycker att det
är jobbigt med stora folksamlingar när de rör på sig, jag
kan inte ha kontroll över dom alla. – Det funkar ju inte.
Mina lärare märkte nog på mig att jag inte mådde bra,
de släppte mig inte ur sikte och min engelska lärare, Petra
var med mig hela tiden. Det kände bara så bra av non anledning.

Hon frågade mig hur jag mådde, när jag slutade svara på tilltal,
tittade bort och började andas häftigare. Jag sa att det inte var
så bra. Hon frågade mig så lugnt, försiktigt. Liksom harmoniskt.
På något sätt sa min hjärna, det är lugnt svara. Säg sanningen.
Det är sällan att folk når fram till mig så direkt, jag måste
verkligen tacka Petra imorgon, det är hon värd.
Detta var betydelsefullt.

1 tanke på “Då jag känner mig älskad.”

Lämna ett spår så jag kan finna dig också