Hoppa till verktygsfältet

Sanningen

Jag står inte ut med mina egna misslyckanden längre,
tårar trillar ner för kinden och ångesten trycker i

bröstet. Tanken på en fungerande framtid är som bort-
blåst nu. Hur kunde jag tro att jag skulle klara det,
problemfritt? Hur kunde jag tro att jag var stark nog att
gå in i matsalen med massvis med folk utan att kvävas
inifrån? Hur kan jag vara så dum?!

Munnen vill inte le, ögonen vill gråta. De säger att det är
lugnt att de inte kräver att jag ska gå in i matsalen nu.
Men jag kommer aldrig gå in dit, jag vill inte vara sådär
rädd längre, jag besvarar mig den känslan. Gud, jag
orkar verkligen inte. Det är svårt att se igenom glänsande
ögon, svårt att prata när orden blåser iväg. Det är svårt
att finna mod när man är rädd, hur ska jag kunna leva ett
normalt liv? Ett liv som funkar för mig, myndigheter
och skolan. Ett liv som funkar för mina anhöriga. Usch!

Imorgon är jag iallafall ledig, det är oerhört bra, för jag
orkar inte. Jag vill inte just nu, nu ska jag bara åter-
hämta mig. Samla kraft och bara sova ut. För då
kanske jag orkar mer sen, att strida, att ta mig igenom
detta elände. Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär.

Lämna ett spår så jag kan finna dig också