Okategoriserade

Kosta vad det kosta vill!

Första gången jag vi träffades var i skolan.
Det var rast och skolkompisarna stod i korridoren
(inte att vi var vänner), jag stod en bit bort.
Helt plötsligt kommer en ny elev till skolan.
Brunett, lång, gröna ögon. Klackar som slog i golvet
när du gick. Jag hälsade, när du kom nära. Du nickade till svars.

De andra stirrade på mig, skakade på huvudet.
Gick därifrån, och jag fattade ingenting.

Du var min vän, vi lekte ensamma. Du lurade mig att du
var god, att du var min vän. Du sa att du var den
enda jag kunde lita på. Jag var sårbar.
När jag förstod att ingen annan såg dig,
bröt jag samman och trodde jag hade blivit galen.

Du lärde mig att finna mig i det,
du höll min hand och pratade vänligt. Men utan att
jag såg eller märkte det. Du började befalla mig om vad jag
skulle göra.
Hämta bollen, Suzanne! Fråga vad klockan är!
Det började smått och utvecklades till:
Prata inte med den personen! Gå inte till lektionen,
lek med mig istället. Svara inte på mobiltelefonen!
Jag var blind, döv och blev stum.
Hade ingen egen talan, jag styrdes emellanåt
av mina ord.
Ingen fattade någonting.

Så småningom började du bestraffa mig, om jag inte gjorde
som du ville.
Du tillät mig inte äta, du tillät mig inte att gå till skolan.
Du såg till att jag självskade mig.
Jag var din slav.

När jag kom till bup, efter du hade fått mig att ta överdos,
fått mig att försöka ta mitt liv. När du hade lyckas förstöra mitt liv.
Då, inuti låsta väggar; Jag insåg vem du var. Du var ju Angelicka!
(
En vän som tog livet av sig förut). Hela jag greps av panik.
Tårar, skrik och sprang runt på avdelningen. M av
personalen försökte lugna ner mig. Men det gick inget bra.
Jag bara grät.
Jag trodde att jag hade dödat dig.
E
fter en hel mängd vidbehovsmedicin lyckades de lugna ner mig.
Få mig tills säng, skakande, späng, ångest.
De lät mig sova nästa dag.

Jag vill inte få det låta som jag skyller allt på Angelicka
men jag vill bara att ni ska förstå; ur min vinkel.

Lämna ett spår så jag kan finna dig också