Kanske ett hopp?

Hmm. Imorgon flyttar jag, det är egentligen helt underbart.
– Men.
Jag har bott här i sjutton månader imorgon,
det är ingenting man bara glömmer över en natt.
Men samtidigt känns det lättare att lämna Vildblomman än
det var att lämna Skogstibbleskola.
Vildblomman har vart en del av mitt liv och nu
ska vi inte direkt gå skilda världar men jag ska inte bo här mer.
Jag är lite sådär, ”shiet vad händer nu då?”
Jag tror ni fattar.
Jag minns när jag kom till Vildblomman.
*Att jag rymde, vägrade packa upp, hade noll koll på mina känslor*
Jag är glad att jag är bättre idag, men det betyder
inte att jag är fri, fri ifrån min självskada.
Men de vet om det, och kanske kommer den finnas hos mig hela
mitt liv, tyvärr. Jag ser den ändå som en trygghet.
En del av min personlighet. En del av mig.
Faktiskt, jag kan inte tänka mig ett liv utan självskadan.
– Men.
Jag självskadar mig inte loika illa längre.
Jag är mycket bättre nu och visst är det bra?
Att jag inte vid minsta motgång, skär mig längre?
Att de inte behöver åka och sy med mig längre?
Framsteg är alltid framsteg.

1 Response

  1. Jane skriver:

    Inte en sekund tvivlar jag på att du kommer att kunna sluta självskada! Du är helt enkelt bäst, och då får man allt ta konsekvenserna av det <3

Lämna ett spår så jag kan finna dig också

%d bloggare gillar detta: